Ångeststart på andra halvan av cykelsemestern

Lifestyle by

Allt tar längre tid än vi tänkt. Vi glömmer bort tiden och helt plötsligt är det redan 18, solnedgång och vi har 20 km att cykla. Kort dag men vi undviker helst att cykla när det är mörkt. Speciellt när det är Mays första cykeldag.

Mer läsning: Kaohsiung – En Svensk/Taiwanesisk/Kinesisk kultursoppa

Vi börjar trampa längs den tungt trafikerade vägen. Motorcyklar kör förbi oss med minimalt mellanrum och precis bredvid kör stora långtradare. Tur att det inte går så fort, vi är fortfarande inne i staden så trafiken rör sig långsamt.

När solen gått ner är vi utanför staden men det kommer vara hus och byggnader hela vägen idag. Det är en kort sträcka mellan två städer som vuxit ihop. Till vår allas förvåning kommer vi in i ett flow. Det rullar bra, det är svalt och vi njuter trots den kaotiska och stressade avresan.

Vi rullar in på parkeringen till Peters hus, nattens couchsurfinghost. Han ska precis iväg och spela ping pong med sina vänner och vi hakar på. I en smutsig öppen lokal som tillhör en isfabrik 20 minuter utanför Pingtung träffar vi 5 fabriksarbetare. Det är Peters barndomsvänner från skolan.

Lite lätt obekvämt, smutsigt och underligt. Det känns inte helt 100. Men så ställer de fram tre extra stolar, hackar upp en vattenmelon, serverar några kilo mango som en av vännerna plockat i sin trädgård och så börjar de spela. Mer folk droppar in och te serveras och snart är samtalet i full gång med May som översättare.

Jag joinar in lite efter. Första gången på flera år jag spelar pingis så jag missar bordet men efter en stund hittar jag känslan och 20 minuter senare är jag och Peter på samma nivå. Det här är nog bra uppvärmning inför sommarlägret i Kina, blir nog en hel del ping pong där.

Morgonen därpå börjar vi cykla mot Kenting, provinsen som ligger längst syd. Vi kommer 2 km och så får May punktering, ventilen verkar kass. Det är fortfarande tidigt så cykelaffärerna har inte öppnat. En man kommer förbi på en minicykel och säger att han kan hjälpa till. Han cyklar iväg med May strax efter och 20 minuter senare är de tillbaka med en ny slang. Han plockar fram sitt reparations kit och hjälper oss. En gammal kvinna i butiken bredvid låter oss fylla upp våra vattenflaskor. Hon frågar om vi kände mannen vilket vi inte gjorde. Hon berättar att han är en av de mest respekterade i staden, han jobbar som domare i stadens tingshus.

En timme senare var det dags igen. Ny punktering och slangen är helt kass. Vi viftar in en vanlig lokalbuss som låter May ta bussen med cykel på till nästa by där det ska finnas en cykelaffär.

Nu är det redan lunch och vi har knappt cyklat 20 km. Vi kommer ha en lång eftermiddag. Planen är 100km till vår nästa host. Vi är inte hungriga så sätter oss på ett litet kafé, eller mer 6 stolar i ett gatuhörn där de säljer vattenmelonshakes.

Vi dricker upp var sin halvliterstor vattenmelonjuice när mannen bredvid oss frågar om vi vill ha en till och förklarar att det inte kostar något. När det är 35 grader varmt och man ska cykla 80km kan man inte dricka för mycket vattenmelonjuice tänker vi och tackar ja. När vi får juicen betalar han för den. Vi blir chockade. Vi trodde han jobbade där men han var bara en kund som ville vara snäll mot oss.

Han erbjuder oss en klase bananer och efter att försökt att artigt tacka nej inser vi att han inte kommer att ge upp utan tar emot gåvan. 20 bananer som inte är mogna på flera dagar. 10 minuter senare kommer han ut med 2 guavor och säger att bananerna är inte mogna och han vill att vi äter något nu. Vi tackar för guavorna.

5 minuter senare frågar han om vi gillar ananas. Vad tänker han nu? Jo, ja det gör vi. Han förklarar hur han äger en ananasodling och vill ge oss en ananas.

"Gå ingenstans, den är bara 5 minuter bort. Jag åker och hämtar en." Säger han och swishar i väg på sin moped som stått parkerad runt hörnet. Några minuter senare sitter vi med en enorm ananas i knät.

Efter två veckor i Taiwan är det här ingen ovanlighet. Världens snällaste folk. Vi packar ner all frukt och beger oss av innan han kommer med något som är så stort att vi inte kan ta med det. Han säger att han inte vill veta vad vi heter. Han gjorde inte det här för att få vänner utan för att han ville vara snäll. Det är en del av hans kultur. Skulle du göra samma sak för en främling?

Vägen längs kusten är underbart vacker och det rullar på bra. Strax innan solnedgången når vi byn där vår Couchsurfing host bor. Hon är lärare och dagen efter ska vi följa med henne till hennes skola, ett projekt som heter couchsurfing in class. Ett fantastiskt projekt som vill ge barn möjlighet att komma i kontakt med andra kulturer och träna deras engelska. Självklart stödjer vi det.

Comments