Vandra Annapurna Circuit, Nepal del 2

Lifestyle by

Det här är det andra inlägget i en serie om vår vandring i Annapurna. Missa inte första inlägget i serien

Manang till Tilicho sjön: Den farligaste vandringen

nepal_20151018_275

Efter vår acklimatiseringsdag tog vi en 3 dagars vandring bort från Annapurna Circuit huvudled för att besöka Tilicho Lake, som på 4900möh är en av världens högst belägna sjöar. Leden delade sig redan i Manang där det fanns två dalar med en flod på botten av varje dal, den ena fortsatte mot Thorung La Pass och den andra mot Tilicho sjön.

nepal_20151018_286

Vi följde den grusiga leden som snart började stiga uppåt för att strax efter gå ned till en bit över floden för att korsa en hängbro. Därefter gick vägen stabilt uppåt. Vägen dit var minst sagt spännande, när vi kom runt en krök såg vi en skylt som sa ”Jordskredsområde”, stigen som hittills stabilt ringlat sig fram genom något som påminde mig om ett stenigt, höstfärgat fjällandskap fortsatte nu ut i vad som såg ut som ett grustag. Jag såg den halvmeter breda vältrampade stigen men både ovanför och nedanför var det flera hundra meter med poröst grus och stenar. Jag tänkte att här vill man inte trampa utanför stigen! Då hade du troligtvis en enkelbiljett till botten. Med en förhoppning om att det skulle vara en ganska kort bit att korsa började vi gå, men icke.

nepal_20151018_290nepal_20151019_344

Efter en kort stund kom vi till några stora stenformationer där stigen ringlade sig emellan. Det tog oss närmare 2 timmar innan vi till slut stod åter igen på lite stabilare mark och hade då base campet inom synhåll. Vi vet inte om någon eller hur många som tappat balansen och ramlat ned. Vi vet däremot att alla borde tänka en extra gång innan man tar den här vägen och se till att kunna hålla dina tankar under kontroll.

nepal_20151020_346

Nästa dag ringde larmet klockan 4. Det var fortfarande mörkt ute och vi förbannade oss själva över att vi inte fyllde upp våra vattenflaskor dagen innan när vi insåg att första centimetern på vattentunnan frusit till is och vi behövde slå hål på den och doppa händerna där för att kunna fylla på.

nepal_20151019_330

Sjön låg ytterligare 900 höjdmeter högre än base campet och det skulle bli en rejäl och tung klättring. Man går upp till sjön och sedan tillbaka till base campet samma väg så vi kunde lämna alla packning i restaurangen så vi behövde bara bära vatten och snacks med oss. Trotts det kändes det som att jag var en snigel där jag gick, varje steg kändes som att det var värt att fira som ett sedan länge uppsatt mål när det var genomfört, det var tufft men ack så värt! På toppen bredde sjön ut sig blank och stilla mellan de snötäckta topparna och det karga grusiga landskapet. Vi var otroligt stolta att vi tagit oss dit, vi fick ny energi av detta och fick för oss att springa 10 meter upp till en liten stupa där vi ville ta ett kort på utsikten, vid stupan fick vi båda stanna och sätta oss i några minuter för benen skakade som asplöv, det kändes som vi sprungit ett maraton. Det var verkligen intressant hur den tunna luften påverkade en, något man verkligen ska respektera!

nepal_20151019_324

Vår brittiska vän Tony kände av höjdsjukan. Han hade under vandringen upp blivit illamående och yr. Han genomförde stigning till sjön trotts det här men enbart eftersom vi visste att vi skulle gå tillbaka ner till 4000m strax där efter. Om vi skulle fortsatt upp under dagen hade han behövt vända om och sova en natt till i Basecamp. 4900 meter är inget att leka med, trotts att vi vandrat från 2000m och sovit två nätter i Manang enligt alla rekommendationer.

nepal_20151019_340

På vägen tillbaka till Annapurna circuit leden var vi tvungna att korsa jordskredsområdet än en gång. Nu visste vi vad som väntade och var ännu mer obekväma. Det här var vansinnigt! Den höga höjden, den tidiga starten och den mentala påfrestningen gjorde att vi stannade strax efter jordskredsområdet, nu tillbaka under 4000m höjd.

Tillbaka mot huvudleden: Vandringens finaste utsikt

Förmiddagen fortsatte mellan låga höstfärgade buskar. Vi förstod att vi skulle behöv korsa en bergsrygg för att ta oss från dalen som ledde upp till Tilicho Lake till dalen som tog oss till Thorung La Pass. Vi hade under en timme gått uppför och nådde äntligen ryggen för att börja gå nedåt på andra sidan. Vi gick ut på klippavsatsen och blickade ut över landskapet. Det var fantastiskt! Det var bland det vackraste vi någon sett. På höger sida kom dalen från Tilicho Lake och på vänster sida dalen från Thorung La Pass. De enades framför oss och fortsatte bort som en. Långt ned på botten av dalen såg vi Manang och runt omkring reste sig de enorma snötäckta bergstopparna mot den klarblå himlen. Även om du inte går till Tilicho Lake borde du gå hit, det är värt varenda steg du tar uppför. Det här är anledningen till att vi vandrar.

nepal_20151020_355nepal_20151020_357

Lokal matkonst och huskur – Vitlökssoppa

I Nepal sägs det att vitlök hjälper mot höjdsjuka och alla guider äter det i stora mängder. Det är därför man kan köpa vitlökssoppa i nästan varje by längs leden. Vi bestämde oss för att testa och namnet kunde inte varit mer beskrivande. Vi hade gått i en knapp timme och var fortfarande i skuggan men solens strålar hade precis träffat ett litet hus lite längre upp där det kom rök ifrån. Vi möttes av en glad kvinna som snart skyndade iväg för att ordna våra soppor. Jag vet inte vad vi hade förväntat oss men vi blev chokade över hur mycket vitlök det smakade. Hon hade troligtvis kokat ner en hel vitlök i två tre små skålar. Det var tur att vi alla åt det, våra andedräkter måste varit dödliga efter det här.

Thorung La Pass

Bara två dagar senare hade vi nått high camp, sista övernattningen innan passet. Vi kröp ned i våra sovsäckar för att somna. Det här var den kallaste natten hittills! Det var första gången jag inte kunnat sova för att jag var så kall.

Alla säger att man måste starta klockan 4 på morgonen för att klara passet. Ingen kunde ge oss en vettig förklaring så vi gick upp vid 6 som vanligt. Senare berättade en guide för oss att man startade klockan 4 för att en man för länge sedan hade börjat senare på morgonen. När han började var det bra väder men när han korsade passet blev det storm och snöoväder. Mannen dog av stormen och den lokala visdomen sa att om han skulle startat tidigare hade han klarat det innan stormen. Eftersom det skedde nästan 100 år sedan så behövde man än idag starta klockan 4, precis som att stormen kom varje dag och dödade alla annars.

nepal_20151022_375

På den här höjden växer ingenting. Det gråröda gruset och stenar längs stigen utgjorde den närmaste terrängen. På över 5000 meters höjd är man inte så kaxig. Varje steg var viktigt. Det var full fokus på andningen, så fort den steg det minsta riskerade man att få sätta sig ner. Jag vet inte om det är för att vi dyker men jag uppfattade som att jag klarade av höjden bättre än de flesta andra, kanske är jag mer medveten om min egen andning än vad många andra är.

Vi nådde toppen och möttes av ett 50-tal personer som startat tidigare än oss. Det fanns en liten stuga som sålde snacks och dricka. Monumentet strax bortanför stugan var täckt i färgglada böneflaggor som skulle ge tur. Vilken känsla att stå i passet och klicka ut över båda sidorna. Vi hade klarat det, vi hade nått 5400 meter!

Nu skulle vi bara gå ner!

nepal_20151022_388

En avstickare från Annapurna Circuit: Kopra Danda och Muldhai

nepal_20151026_426

vandringDen mest populära vandringen i hela Annapurna-området är Poon Hill. Genom bara en 3-dagars vandring når du den här enormt vacker utsiktspunkt där man kan uppleva soluppgången över bergskedjan tillsammans med dussintals andra turister. Vi hade inte bråttom någon stans och bestämde oss istället för att gå till Khopra Danda och Muldhai, en annan utsiktsplats som sägs vara inte bara vackrare och högre belägen utan även fri från turister.

nepal_20151027_443nepal_20151027_444

Vi var tillbaka i det tropiska landskapet på låg höjd. Floden vi följde ringlade sig fram i dalen mellan risterrasser och bananplantage. Vi hade sedan några dagar tidigare sagt hej då till Tony. När vi träffades på bussen till vandringen hade ingen av oss någon plan och efter 12 dagars vandring tillsammans måste vi säga att vi saknar honom.

Vi gick över en liten hängbro och upp för några trappor, 500 höjdmeter senare nådde vi byn där vi vek av från huvudleden och in på en liten stig som skulle ta oss upp mot Khopra Danda. I kartan var den markerad som alternativ led och vi hade hört att det skulle finnas både mat, boende och markerade stigar längs leden.

nepal_20151027_453

Vi nådde toppen på 3600 meter en mulen eftermiddag. Vid lunch hade värdet varit bra men dimman, eller var det kanske molnen, hade börjat dra in och inom kort kunde vi bara se några meter. Vi vandrade brant uppför i den mjölkvita terrängen utan att kunna se hur långt det var kvar och hur utsikten egentligen såg ut.

swanta

Boendet på toppen hade förvånansvärt bra wifi så vi passade på att färdigställa vår uppgift i universitetskursen vi läste och skickade in. Vi skulle göra en kort film där vi diskuterade pedagogik och demokrati och vi såg till att få med både skylten som visade höjden och bergen i bakgrunden i bilden för våra kurskollegor att se hemma i gråa regniga höstsverige.

nepal_20151028_457nepal_20151028_463

Det var dags att fotografera soluppgången igen. Vi vandrade 10 minuter i den kalla morgonen för att komma upp på toppen av kullen.  Med ett svagt ljussken började den svarta himlen och de mäktiga stjärnbilderna försvinna och ersättas av en djupblå ton med de varma färgerna i horisonten bakom de snöbeklädda bergstopparna. Vi började fotografera och en man kom fram till oss. 50 meter längre bort stod det ett hus, det såg ut som ett hotell, men det var bara halvt. Mannen förklarade att de var tvungna att riva hotellet, deras bygglov hade efter en säsongs verksamhet dragits tillbaka. Vi blev inbjudna på te och tog del av deras historia, om släktens dröm att driva hotellet, om det indragna tillståndet, hur familjemedlemmar fängslat och den utbredda korruptionen i Nepal. Helt känslomässigt urladdade och med tårar brännande bakom ögonen lämnade vi familjen.

En hund och en storm

nepal_20151028_495

Vi var påväg ned från Khopra Danda och svängde av vid en by där leden delade sig och där vi dagen innan ätit lunch. En hund kom fram till oss och började följa efter oss. Den hade svart/brun fin päls, inte som många andra hundar, vi klappade den mer än gärna. ”Den vänder snart om” sa vi till varandra. Den sprang inte i förväg eller stannade och lät oss gå i förväg, den gick precis bredvid oss. När det blev brant uppför och vi gick långsammare saktade hunden ned, när det kom en regnskur och vi tog skydd under några täta trädgrenar kom hunden in och satt med oss. Efter 2 timmar tillsammans nådde vi ett vägskäl, hunden gick 5 meter bort längs ena leden och stannade. Hunden hade blivit en del av dagens etapp, den var så mysig och snäll men nu var det slut. ”Tyvärr hunden, vi ska fortsätta det här hållet” sa vi och det kändes lite vemodigt. Vi stannade därför för att dubbelkolla med kartan och såg då på baksidan av skylten i vägskälet att det stod något. Jag gick fram och kollade ”Hunden har rätt, vi har fel. "Vi ska åt det hållet” sa jag och pekade på hunden som fortfarande stod där snällt och väntade medan vi velade. Ytterligare en timme senare kom vi till en by där vi gick in på restaurangen för att få något varmt att dricka. Restaurangägare välkomnade oss och hunden. ”Känner du hunden” frågade vi. ”Ja, han brukar gå från byn ni kom från och hit. Imorgon kommer han fortsätta vidare till Swanta och därefter tillbaka till där ni startade. Han gillar att vandra och passerar här lite då och då”. Det var slutet på vår korta och tillfälliga bekantskap. En så liten sak gjorde det här till en av de bästa dagarna under vandringen.

nepal_20151028_498

Vi var de enda besökarna som övernattade i Dobato, byn närmast utsiktsplatsen vi skulle besöka. Vi kröp ned i våra sovsäckar och somnade. Alarmet ringde klockan 4. Frida hade vaknat någon minut tidigare och varit på toa. ”Ta med lampan och gå och kolla ut!” sa hon. När vi öppnade dörren kunden jag inte tro mina ögon. Vinden slog kylan i ansiktet och ljuskäglan från passlampan löss upp omgivningen. Det kunde inte vara sant. När vi gått och lagt oss kvällen innan hade det varit rått, regn och mulet. Nu var det snöstorm! 2 decimeter snö låg redan på backen och stora runda flingor föll fortfarande från himlen. Dimman var lika tung som tidigare. ”Inte en chans att jag går ut. Vi skiter i att gå till utsiktsplatsen, den här morgonen finns det ingen utsikt.” Vi gick tillbaka till våra sovsäckar och sov ytterligare några timmar.

nepal_20151029_502

Att växa upp i Sverige innebär en del fördelar, en är att vi är vana vid snö och blir inte helt lamslagna av det (så länge du inte är SJ). Vi tog på oss våra kängor, tillräckligt med kläder och började vandra. Vilket häftigt landskap! Snöstormen hade dragit förbi och lämnat landskapet vitt. Vi passerade under under snötäckta Rhododendronträd och genom bambuskog när vi pulsade fram längs stigen nedför berget. Framåt lunch hade vi nått så låg höjd så snön började försvinna. Vi mötte då den första vandraren för dagen, det var nu ca 1 cm snö. Hans guide hoppade runt och hälsade på oss med ett stort leende och försökte se det positiva i snön. Bakom honom kom en stor överviktig man från Mellanöstern och han såg inte riktigt lika nöjd ut. ”Är det så här mycket snö där uppe också?” frågade han och gjorde en min. ”Ni har en del snö att se fram emot, det är magiskt!”, svarade vi glatt.

I takt med vår nedstigning över gick det stilla snöandet till regn och snart var all snö borta och vi fortsatte genom regnskogen. Det hördes ljud från trädkronorna och de rörde sig i skakiga rörelser. Vi stod och spejade upp bland grenarna och löven. Det var en flock på minst 15 gråfärgade apor med långa svansar.

nepal_20151029_507

Någon timme senare kom vi genomblöta och glada fram till Ghandruk. Skorna var helt genomsura, sån tur är hade våra regnbyxor och regnjacka räddat det mesta av kläderna vi hade på oss. Tyvärr hade regnskyddet på ryggsäcken inte gjort ett lika bra jobb. Det blev till att packa upp allt och hänga mellan stolar för att torka över natten, allt från strumpor till sovsäck. Det grå fuktiga kalla vädret skulle inte underlätta torkandet.

Det här hade kunnat vara en fruktansvärd dag. Vi fick inte se vad många hävdar är den bästa utsikten i Annapurna men istället blev det ännu en av höjdpunkterna under vandringen. Hur många får uppleva så vackert vitt snölandskap som sakta övergår till regnskog full av apor på det sättet vi just gjort.

nepal_20151018_304

Vi hade nu varit ute och vandrat i 15 dagar och var precis klara med hela Annapurna Circuit men vi var klara. Vi vill ha mer, vi ville fortsätta att vandra. Annapurna Basecamp stod på tur följt av Mardi Himal!

Mer läsning: Vandra i Annapurna, Nepal: Packlista

Comments