Besök i Kanelfabriken, Indonesien

Lifestyle by

Jag bodde hemma hos Yeka, min couchsurfing host, och hennes familj i en liten by nära vulkanen Kerinci på Sumatra, Indonesien. Strax efter att solen gått upp innan den tropiska värmen blev allt för outhärdlig gick jag upp för min dagliga löprunda. Hela byn, som var vakna sedan länge, såg med spänning på när jag joggade förbi och vinkade. En del joggade med mig 20 meter för att sedan återgå till sitt.

indonesien_kanel_08

Längs vägen odlades ris i terrassformationer med enstaka bananplantor utspridda. Hela landskapet skimrade grönt i morgonsolen, allt utan kullarna runt om som hade en röd ton. I vägrenen på gatorna runt om i byn låg det bark utspridd som stora halvmeterlånga rektangelformade ark. Keju manis berättade en man jag sprang förbi. När jag senare på dagen frågade Yeka vad det var växte mitt intresse, det var kanel!

Jag vet inte vad ni tycker men för mig är kanel en av de bästa kryddorna och något jag använder dagligen i min frukost och i matlagning. Och det blev ännu bättre när Yeka berättade att hennes morbror drev en kanelfabrik. Dagen efter var ett besök inbokat.

indonesien_kanel_07

Kanel är bark från kanelträdet. När trädet är 5 år kan det börja skördas och ju äldre trädet blir desto tjockare bark. Barken skärs av trädet, läggs i solen för att torka och allt eftersom de torkar krullar de platta arken ihop sig och blir formen av de kanelstängerna vi känner till från burkarna i affärer i Sverige.

indonesien_kanel_05

Odlare av kanelträdet torkar själva sin bark och när den är torkad tillräckligt levereras den till fabriken. Fabriken var inte speciellt stor, en grå kvadratisk byggnad, 1 våning, 4 meter hög med ett område utanför som var täkt med kanelstänger. Luften var tjock av kaneldamm och den starka solen skapade ljusstrålar genom de små fönstren i taket. Det var ett stort lager där kanelstängerna lagrades i en enorm hög, det såg lite ut som rishögarna vi gör i Sverige vid majbrasor. Morbrodern visade oss in i byggnaden, luften var lik en trädslöjdsal med ljud från bandsågar och sågspån yrde runt i luften och gjorde den tung att andas. Det som skiljde sig åt var en kraftig men ändå avlägsen lukt av kanel.

indonesien_kanel_04

5 kvinnor satt på rad nedanför berget av kanelpinnar och sorterade upp de i backar, de som var fula och skulle bli kanelpulver i den ena backen och de fina raka som skulle säljas som kanelstänger i den andra.

indonesien_kanel_01

De fula kanelstängerna packades sedan i stora säckar för att skickas vidare till en fabrik som gjorde de till pulver. De fina pinnarna bars till sågstationen några meter bort där tre män satt med cirkelsågar. De halvmeter långa pinnarna blev decimeterlånga perfekta kanelstänger färdiga för förpackning.

indonesien_kanel_02

Jag kunde inte låta bli utan kände mig tvungen att fråga. ”Kan jag få köpa lite kanel av er?” Kvinnan jag frågade log mot mig när Yeka översatte ”Du ska inte köpa, du får det! Du är vår gäst”.

indonesien_kanel_06

Vi gick bort till de uppskurna kanelstängerna och hon plockade en handfull från två olika lådor. Hon förklarade att de olika kanelstängerna hade olika tjocklek för barken hade skördats vid olika år, den ena var 10 år gammal medan den andra var närmare 15 år. De producerade inte kanelpulver här men däremot hade de ju bandsågar. Alla som har använt en såg vet att det blir massa sågspån som yr runt och lägger sig i högar. Enda skillnaden nu var att det sågspånet var gjort av kanel och gick att äta!

indonesien_kanel_03

Med närmare ett kilo kanel lämnade vi fabriken och åkte hem till byn Siluk Deras. Det är så otroligt intressant att se var vår mat faktiskt kommer från, att lära sig processen bakom och veta vilka som producerat den. Det här var varken första eller sista gången jag besökte en fabrik och träffade människorna bakom det vi tar som självklarheter i Sverige.

Visste du hur kanel odlades?

Comments