Canyoning i Luče, Slovenien

Lifestyle by

Ett stort tack till Adventure Valley och Slovenska Tursismföreningen som lät oss testa deras canyoning så att vi kan skriva det här inlägget. Åsikterna är våra egna och vi skulle aldrig skriva något som vi inte står för. Alla inlägg är skrivna av oss och detta är våra egna åsikter.

Aktivitet: Vertikal canyoning
Arrangör: Adventure Valley
Kostnad: 60 euro/pers
Tidsåtgång: 2-3 timmar

slovenien_canyoning_01

Kylig morgon

Jag sträckte ut armen och stängde av alarmet. Klockan var 6 på morgonen. Luften i husbilen var kylig, det kändes lite jobbigt att lämna den sköna värmen under täcket för att stiga upp och börja dagen. Då slog det mig; vi skulle ju testa på canyoning idag! Det skulle bli superkul, men hur skulle det gå i den här kylan?! Jag hoppades verkligen att temperaturen skulle stiga allt eftersom solen steg på himlen, annars vette tusen hur jag skulle överleva denna dag! Efter en morgonpromenad i uppförsbacke och att solen stigit över bergen och sakta men säkert börjat värma upp dalen kändes oddsen för min överlevnad betydligt mer lovande.

En silvergrå Mercedes med en släpvagn stripead med Adventure Valley rullande in på parkeringen utanför turistinformationen i Luče och två vältränade och väderbitna killar i 40 årsåldern hoppade spänstigt ut.

”Jacob och Frida, eller hur?” frågade den kortare utav dem när han med ett fast handslag och stadig blick presenterade sig som Bostjan, ägare av Adventure Valley och vår canyoning guide för dagen. Hans kollega Andrej skulle assistera honom. På parkeringen väntade även ett holländskt medelålders par och deras 3 tonårssöner. Mamman såg lite lätt nervös ut, pappan i familjen berättade att hon knappt sovit på hela kvällen för att hon var så nervös. De skulle alla fem med. Vi hoppade alla in i våra bilar och följde efter vår guide till startpunkten.

Det jobbigaste med canyoning

Efter att ha blivit kitade med neoprenebyxor, jackor, sockor, hjälm och klättringssele med förstärkt bakdel började vi att gå mot toppen av strömmen som vi sedan skulle ta oss ned för.

”Det här är det jobbigaste med canyoning, att gå upp!” sa Bostjan med ett leende på läpparna och knallade oberört uppför. Efter ca 30 minuters stadig uppstigning hade vi förflyttat oss de 180 höjdmeter som hela äventyret handlade om att sedan ta sig nerför, samma väg som vattnet i strömmen tog sig ner.slovenien_canyoning_02slovenien_canyoning_03

När världen bara försvinner

Det kyliga vattnet virvlade runt mina ben i den knädjupa poolen som bildats av vattnets framfart innan det första vattenfallet vi skulle repelleras nerför. Jag stod endast 3 meter i från fallet och jag såg inget utav fallet. Det såg ut som det bara gick rakt ner över kanten.

”Är du nervös?” frågade Jacob och la sin vänsterarm runt mina axlar i en enarmad kram.

”Nej faktiskt inte, eller det känns inte som det i alla fall.” Svarade jag samtidigt som jag såg första man, en av tonårspojkarna, försvinna över kanten, och man såg honom hasa ned i nån milisekund så det kunde inte vara ett totalt vertikalt fall bakom kanten.

Efter ett par minuter var det min tur. Efter att ha blivt fastsnörad i ett långt rep som var fastsatt med rejäla karbinhakar i en stålögla som var inborrad i berget blev jag tillsagd att sätta mig med benen ut över kanten. Vattnet forsade ner över kanten bara några centimeter i från mig och jag kollade ner på de andra som stod på botten av vattenfallet, 20 meter nedanför mig.

”När du är redo är det bara att du hasar iväg nerför kanten.”, hörde jag Bostjan säga bakom mig.

”Ok”, svarade jag, det pirrade lite i magen nu men inte så farligt som jag trott. Tänkte att det blir ju inte bättre av att vänta och hasade iväg. Vattnet virvlade runt mig, allt jag hörde var dess brus när det störtade ned för klippan som jag kände i ryggen när jag snabbt blev firad nedför. Jag nådde botten på vattenfallet och för en millisekund kom jag under ytan innan jag fick kontroll över fotfästet och balansen. När jag ställt mig upp och lossat snöret, signalerade jag tillbaka till Bostjan att jag var okej genom att resa min arm i en båge och sätta min knutna näve mitt uppe på hjälmen så det bildades ett o.

När vi alla var nere repellerade Bostjan smidigt ner sig själv för vattenfallet, han i stort sett sprang med fötterna mot klippväggen.

slovenien_canyoning_04Ett par liter kallt vatten innanför jackan

”Korsa dina armar över bröstet så här”, sa Bostjan samtidigt som visade på sig själv.

”Det är en liten kant som sticker ut här, så du inte skadar dig”

Jag såg klippan som stack ut en aning på högersida och antog att det var den han menade.

”Ok” sa jag och hasade iväg när jag fått klartecken.

När jag passerad den utstickande klippan försvann klippväggen bakom mig och jag hängde fritt i vattenfallet, vattnet forsade direkt över mig och jag kände hur det kalla vattnet rann in innanför nackkragen på jackan och fortsatte ner på ryggen. Så fort jag kommit ner till botten och tagit mig iväg till där de andra stod hade vattnet som runnit in i dräkten värmts upp så pass att det inte var obehagligt kallt längre.

Så här fortsatte vi, att en och en bli nedfirade i vattenfall efter vattenfall och däremellan gå och klättra på stenarna ner för forsen, ibland endast några meter och ibland lite längre.

slovenien_canyoning_05Tillbaka på torr mark

”Det här var det sista fallet, bra jobbat allesammans! Följ efter mig så leder jag er tillbaka till där vi lämnade bilarna.” sa Bostjan och high fiveade oss alla. Jag tänkte att vi hade ju inte behövt jobba så hårt för det hela, bara lyssna på hans instruktioner och följa dem. Han och hans kollega var de som jobbat hårt. De hade firat ner oss alla för ca 10 vattenfall, en i taget.

5 minuter senare var vi tillbaka vid bilarna. Det var skönt att komma ut våtdräkten och solen värmde riktigt gött nu när den stod som högst. Det hela hade tagit oss ungefär 2 timmar. Efter att ha dröjt oss kvar och snackat lite med Bostjan och hans kollega Andrej så vi hejdå och begav oss av mot nästa äventyr: två vandringar i Logarskadalen.

Kul och säkert men lite för lite adrenalin

Canyoningen i Luce hade varit kul men levde inte riktigt upp till våra förväntningar. Mycket beroende på att vi inte förstått att det finns olika typer av canyoning, Detta var en vertikal canyoning, där det går ut på att man blir repellerad ner för vattenfall. Vi hade sett framför oss att vi skulle göra det som kallas wet canyoning som går ut på att man hoppar ned för fallen, simmar och klättrar ned för en fors som inte är lika vertikal som denna. Vi tyckte att den egna interaktionen var lite för låg i och med att man inte fick repellera sig själv utan blev nedfirad. I övrigt var det bra, säkerheten var kanon, instruktionerna tydliga och guiderna jättebra. Det här känns som ett bra första steg om man aldrig klättrat eller repellerat förut och vi kan helt klart rekommendera det. Däremot om man förväntar sig något adrenalinfyllt är det här inte rätt ställe att leta.

För erfarna klättrare och canyoningfolk så finns det svårare canyons och man kan få repellera sig själv ned för fallen, säg till i förväg så kan de ordna en sån tur.

Skulle du vilja testa canyoning?

Comments