Fridas första 10 dagar på Koh Tao

Lifestyle by

Hjälp!!! Hur ska jag klara av det här, jag har ju glömt allt!!! Så här snurrade mina tankar under säkert de första 6 dagarna under vår provjobbande på Roctopus.

Jacob bara körde på, som vanligt, tog det med ro. Jag hade ont i magen för att jag var nervös över vad de skulle tycka om mig och mina prestationer. Det har gått drygt 2,5 år sen jag jobbade med dykning sist.

Då kände jag mig superkompetent men det var långt ifrån vad jag nu 2,5 år senare kände mig. Jag var inte säker på att jag skulle greja det här och om jag passade på Roctopus. De som jobbade där gav ett välkomnande första intryck men många verkade vara av den typen som festar varje natt. Skulle jag passa in?

Första intrycket

Som du förstått så var jag inte helt övertygad om att det här var rätt plats för mig. Jag fick börja med att skugga en kurs som leddes av en en kille som heter Nico. Han var född i Tyskland men hade bott lite överallt i världen och jobbat med dykning på Koh Tao i 3 år.

Vi hade två svenska tjejer som jag och Jacob hade tipsat om att ta sin kurs på Roctopus och 2 norska tjejer. En skön inledning för mig, tjejerna var jättesnälla och när de inte fattade frågade de mig på svenska så fick jag förklara för dem.

Vädret var bra, sol fast det egentligen var regnperiod och vattnet hyffsat klart, riktigt gött faktiskt! De svenska tjejerna, Malin och Isabelle valde att stanna 2 dagar till och ta sin Advanced kurs där vi dök på vrak och gjorde nattdyk bland annat.

Det kändes fortfarande som att det var massor som jag glömt från när jag jobbade med dykning sist.

Andra kursen

När tjejerna åkt fick jag hoppa på en ny kurs, den här gången med en kille vid namn Phil, han är från en av kanalöarna i England och har jobbar på Roctopus i två år. Vi hade en grupp på 5 elever vilket egentligen är över Roctopus standard som är 4 elever på 1 instruktör men i och med att vi var två instruktörer så valde dem att göra så. Och självklart så blev gruppen tillfrågad om det var okej för dem.

Det var 4 killar och en tjej. Jag och Phil turades om att hålla i kursen. Det jag kände mig bekväm med att köra fick jag hålla i och allt som jag kände mig osäker på kunde jag bara passa över till Phil. Det var superskönt, Phil är en helyllekille med glimten i ögat och ett otroligt tålamod. Han bjöd på sig själv och skämtade till det vilket jag verkligen gillade. Jag kommer att stjäla det jag tyckte bäst om från hans metodik tills jag hittar rätt i mina egna metoder.

Det visade sig att tjejen i kursen var rädd för grumligt vatten och hade problem att fullfölja kursen i samma takt som de andra. Så den tredje och sista dagen på kursen, efter att jag gjort 2 dyk med de andra under morgonen, så fick jag ta ut henne själv på två dyk ifrån stranden.

När vi kom upp efter det första dyket och skulle byta tank kom en utav cheferna och frågade om jag inte kunde ta ut ytterligare en ifrån kursen som uteblivit under morgonen på grund av matförgiftning (jag tror han egentligen bara var väldigt morgontrött och båten gick klockan 6).

Så jag gjorde ett dyk med dem båda och sen ett med bara killen. 

Fem dyk på en dag, där de sista tre varit en utmaning för att nå tillräckligt djup (minst 6 m för att få räknas som dyk) ifrån stranden, så det krävdes en hel del simmande. Jag var som en trasa när jag kom hem. Helt slut. Både mentalt och fysiskt. Och jag hade lyckats sträcka en muskel i ryggen när jag lyfte min dykutrustning ifrån golvet, så jävla klantigt!

Tredje kursen

Nu var det dags att bevisa att jag kände mig redo att köra själv. Jag skulle bli skuggad av Rachel, en av de bästa instruktörerna på hela centret. Vi skulle ha en grupp på 7 stycken svenska grabbar i 20 års åldern som var på en 2 veckors grabbresa till Thailand. 

Det var ett superhärligt gäng och allt gick som planerat. Rachel var supersympatiskt och väldigt avslappnad som person vilket gjorde att jag kände mig väldigt trygg med det hela. Jag kände mig fortfarande lite osäker på dykplatserna och alla rutiner på båten men det är sånt som kommer att ramla på plats efter lite tid.

Efter 3 dagar med Rachel och grabbarna känner jag mig nu redo att ta mig an mina egna grupper och jag känner att jag faktiskt kommer ihåg det mesta av det jag lärde mig under min dykinstruktörsutbildning och under min tid som instruktör i Nya Zeeland.

Sammanfattning

Min tveksamhet och ångest under den första tiden grundade sig i mina egna krav på mig själv, som vanligt! Jag gillar inte att inte kunna saker och vill helst prestera på en 100% nivå från dag 1, tyvärr är det ju sällan görbart vilket gör mig frustrerad. Men jag jobbar på det! Som tur är har jag Jacob som är bra på att pusha mig och inte låta mig ge upp innan jag ens gett mig själv en ärlig chans att lyckas. 

Comments