Couchsurfing stories: Indonesisk kultur när den är som bäst

Lifestyle by

 

En av de längsta och mest utmattande resorna i mitt liv var precis över och jag satt nyduschad på mattan i köket tillsammans med Yeka och hennes familj i deras hem och åt en söt tofu och tempehgryta med ris.

Frida hade fått ett jobb som skidinstruktör i Australien och begett sig dit. Jag som redan använt mitt working holiday visum fick därför inget jobb. Utan några egentligen planer bestämde jag mig för att åka till Indonesien i två månader för att lära mig Bahasan Indonesia, det största språket i Indonesien.

Resan hade börjat med en båtfärd som skulle ta 6 timmar och efter närmare 11 timmars resa i en båt som slog hårt och hoppade över de stora vågorna kom jag äntligen fram till land. Det enda som gjorde resan överkomlig var det faktum att jag visste att det kunde bli värre, jag kunde vara en av alla andra som var gröna i ansiktet av sjösjuka och låg och spydde. Med min ljudbok satt jag och stirrade rakt fram och försökte att inte tänka på alla spyor när jag åt min matlåda.

indonesien_sumatra_couchsurfing_13Väl i land trodde jag att jag var framme men ack så fel jag hade. Det var redan eftermiddag när minibussen började åka. Jag frågade busschauffören när vi skulle komma fram. ”Tidigt på morgonen” sa han. En av mina styrkor som jag lärt mig uppskatta under mina resor är förmågan att kunna somna var som helst. Bilen hoppade fram längs en krokig väg full av hål och gropar med Indonesisk sing-along vänlig popmusik dunkande ur högtalarna och mitt huvud vilande mot en skakande fönsterruta. Jag vet inte vad som var värst, de 11 timmarna på båten eller de 15 timmarna i bussen.

indonesien_sumatra_couchsurfing_16Yeka, min couchsurfing host, mötte mig när jag trött och sliten hoppade av minibussen mitt i hennes by. Det var bara två gator som folk bodde längs. Med marknaden i korsningen där de båda gatorna möttes. Hela byn stod still när vi kom gående, folk pekade och pratade. Jag förstod inte vad de sa men jag visste att de pratade om mig.

indonesien_sumatra_couchsurfing_15Yeka bodde med sina föräldrar och två systrar i ett hus i mitten av byn. Huset var två rum brett och 4 halvplan högt och nästan helt utan fönster. När man gick in till huset passerade man genom familjens affär där de sålde insektsspray, gödsel och annat som man kan tänkas behöva för att ta hand om sin trädgård.

Jag och Yeka tog oss an mitt projekt att lära mig Bahasa Indonesia med stor entusiasm. Varje dag lärde jag mig 20 nya glosor och med ett tålamod som saknar motstycke satt Yeka med mig och pratade bebisspråk. ”Vad är det” frågade Yeka och pekade. ”Det är en banan” svarade jag. ”Vilken färg har bananen?” ”Den är gul”.

indonesien_sumatra_couchsurfing_14

Mamman i familjen gick ned till marknaden och pratade med alla damerna som sålde frukt och grönsaker. Hon berättade att jag bodde hemma hos henne och var en del av hennes familj och de fick inte ta extra betalt av mig bara för att jag var europé, däremot är prutning en del av den indonesiska kulturen. En tidig morgon efter min dagliga löprunda gick jag ner till marknaden för att köpa rambutan.
”Berapa?” Hur mycket, frågar jag.
”Limapulu” 5000 svara hon.
”Mahal!” Dyrt! utbrister jag med en gest som understryker hur orimligt högt priset är. ”Bisa kurang?” Kan du ge mig rabatt säger jag med snäll röst.
”Bisa” Det kan jag säger damen och hela marknaden ler.
När jag går därifrån känner jag mig otroligt nöjd, både att jag lyckats pruta ner priset men framförallt att jag gjort det på indonesiska.

Ramadan närmar sig sitt slut och familjer började planera för den stora festen Eid-Mumbarak. De köpte kakor, lagade mat och städade husen. Jag följde med Yeka och hennes far till den lokala moskén. Det var en vit byggnad med en hög minaret och golvet var täckt av små mattor med böneplatser. Vi satte oss i stora ringar men män i ena ringen och kvinnor i den andra. Snart startade imamen bönen och alla repeterade hans ord. Alla mumlade något för mig oförståeligt och sa sedan ”Allah” följt av en rörelse över ansiktet som när man sköljer ansiktet med vatten från kranen på morgonen. 30 sekunder mumlande gick och alla sa ”Allah” och den här gången var jag beredd och följde deras exempel. Jag gjorde handrörelsen framför ansiktet och när jag tittade upp hade bönen slutat och hela moskén låg ner och vred sig i skratt. Jag hade inte insett att alla hade ögonen på mig men mitt försök var minst sagt uppskattat.

indonesien_sumatra_couchsurfing_12

Efter några dagar skulle vi besöka hennes släktingar i grannbyn. Vi satte oss ned runt bordet, Yeka var den enda som kunde engelska och översatte vad den andra sa. Helt plötsligt var hon borta och jag satt där själv. Alla ville prata med mig. Jag hade inget annat val än att på min minst sagt begränsade indonesiska berätta om mig och Sverige. Snart såg jag Yeka stå i dörröppningen lite längre bort och le. Det var planerat! Hon hade satt mig i den här situationen för att tvinga mig att prata mer. Jag är så otroligt tacksam för det.

Det som skulle varat några dagar blev till slut en månad. Efter 5 år på resande fot är Yeka den person jag lärt känna bäst och hon är en av mina absolut närmaste vänner. Jag kom för att bo hos en couchsurfing host men jag lämnade en syster. Och fortfarande idag, 3 år efter jag lämnade henne, pratar vi fortfarande varje vecka.

Har du couchsurfat någon gång? Vilken är din bästa erfarenhet?

Comments