Jobba i Kina – Kulturkrockar och problem

Lifestyle by

Det är andra gången vi är och jobbar i Kina. Första gången var 2015 då vi jobbade på ett sommarläger på kusten. Campet i sig var jättebra men delar av ledningen var mindre bra så det äventyret slutade tidigare än planerat.

Den här gången var det dags att testa ett vinterläger och tillsammans med ett annat företag.

Vi anlände till anläggningen i närheten av Changbaishan långt upp i nordöstra Kina. Jag, Frida, våra två kinesiska kollegor May och ZhanKai och Mike, en amerikan som bott i Kina i många år och han som startat och driver hela lägret. En intressant grupp där jag, Frida, Mike och May pratar engelska. Zhankai kan bara kinesiska. May pluggar till översättare. Mike kan tillräckligt med kinesiska för att kunna prata.

Vi hade några dagar tidigare lämnat 30 graders värme och hög luftfuktighet i Thailand och satt nu i en bil och kollade ut på ett frostigt landskap med decimeterdjup snö, björkar och granar. Vägen från flygplatsen till anläggningen påminde helt enkelt om Sverige.

På anläggningen hade vi ett inledande möte med en i personalen som bara kunde kinesiska.

Vid-behov-rummet

Vi hade precis avslutat en god lunch och blev runtvisade på hotellet. Vi behövde ha ett rum där vi kunde visa film, ha olika aktiviteter och ett disco för en grupp på 14 deltagare plus oss i personalen.

Första rummet vi blev visade var en konferenslokal för 150 personer. Det skulle bli många tomma stolar där.

Andra rummet var ett aktivitetsrum som var ännu större. En skräckbild från discot formar sig i huvudet när vi, 17 personer ska försöka anordna ett disco i ett rum gjort för 250 personer. Stora öppna ytor är läskiga.

Huvudbyggnaden där receptionen, restaurangen och mötesrummen låg var tre våningar hög. I ena änden av byggnaden fanns två i stort sett identiska rum. På mellanvåningen var det ett rum för teceremonier och ett mötesrum med ett långbord i mitten. På högsta våningen var det ett likadant mötesrum och bredvid ett gammalt gym och lager.

”Det finns ett till rum” sa Mike.

”Nej, det här är de enda rummen vi har” svarade hon från hotellet.

Vi gick igenom alla rummen igen, vi måste ju ha ett rum.

”Det finns ett annat. Jag har varit där. Tombollahjulet som står i gymmet stod i ett annat rum. Det fanns en form av scen, en projektor och massa färgade lampor där.” förklarade Mike

”Nej, det här är de enda rummen vi har” svarade hon från hotellet igen.

Mike började bli irriterad och ifrågasatte sig själv. Hans kinesiska kollegor sa att han kanske bara drömt det. Det här pågick i 15 minuter och vi blev alla lite stressade för rummen de hade var helt annat än optimala för det vi skulle göra.

”Jag drömmer inte. Det här är ju helt galet. Vad har ni för andra rum här på hotellet som inte är de här mötesrummen och teceremonirummet?” försökte Mike.

”Vi har KTVrummet” svarade hon.

Även om jag och Frida inte kan någon kinesiska så kollade vi båda upp när hon sa KTV. Att sjunga karaoke är enormt stort i Kina. Såklart har de ett KTV rum, det borde vi tänkt på.

Hon tar oss ner en våning och rummet som ligger på bottenvåningen direkt under gymmet och teceremonirummet är KTVrummet.

Vi går in och alla tänker direkt. Det är ju det här Mike pratat om! Det finns två tvskärmar, discokula och discolampor, en bar och soffor. Storleken är perfekt, det är gjort för små sällskap.

Hur kan vi ha stått i 15 minuter våningen ovanför och gått mellan de 3 rummen på varje våning och det har inte slagit henne från hotellet att vi kanske är intresserade av KTVrummet.

Svaret är att vi har frågat efter ett mötesrum, rummen på övervåningarna är mötesrum. Det här är inget mötesrum, det är ett KTVrum.

Att alla våra förklaringar av våra behov och Mikes ihärdiga tydliga förklaringar om det här rummet han var inne i sist inte fick henne att förstå vad vi menade är ett mysterium.

Det här är ett typiskt exempel av en kines drillad i att ge exakt svar på en specifik fråga. Istället för att lyssna och analysera våra behov hörde hon bara mötesrum och presenterade de förslagen hon blivit upplärd att presentera.

”Vi bokar det här rummet för 3 av kvällarna” säger Mike.

”Det går bara att boka mötesrummen. KTV-rummet är för drop-in så det går inte att boka det”.

Vi kollar på varandra och har svårt att förstå vad hon just sagt. Vi är här i två veckor med 5 familjer plus personal och har bokat 3 fulla stugor. Om saker går bra så är det stor chans att vi kommer tillbaka nästa år för nytt camp. ”Man kan inte boka KTV-rummet”.

Det här med att vara flexibel och ta egna initiativ är inte deras starka sida.

Lanternorna som vi absolut – kanske inte – beroende på får använda

Ni vet de där lanternorna i rispapper med ett ljus i som flyger upp mot himlen och skapar en sån där magisk stämning. Inga problem sa de. Ni kommer kunna använda dem.

Planen var att vi skulle ha sådana, deltagarna skulle skriva sina drömmar och mål och skicka de upp till stjärnorna. Det var en fin idé och skulle vara en bra avslutning på hela veckan.

Problemet var bara att när vi kom till resorten och dubbelkollade så sa de nu att vi inte fick använda lanternorna. Det här är dagen innan deltagarna anländer. När vi frågat förra månaden hade de sagt att det var okej.

Vi fick snabbt styra om våra planer och komma på en annan magisk och storslagen avslutning som vi på något sätt kan knyta ihop med drömmar och mål.

Det är såhär det är att jobba på camp i ett annat land. Det hela blir genast mycket svårare och mer intressant när det är en så annorlunda kultur som Kina. Man skulle kunna tro att språket är det stora problemet men så är det inte. Det problemet kommer man lätt över med någon som översätter. Däremot kommer man inte förbi kulturskillnaderna.

Självklart har vi tuber, inga problem

Vi hade gått 15 minuter från stugorna längs en liten snötäckt väg. Vi hade precis besökt ett jaktmuséum som deltagarna har schemalagt (gissa hur excited vi är för det besöket, not), kollat på skjutbanan där vi ska skjuta pilbåge och stod nu ute på parkeringen.

”Vart ska vi åka med tuberna?” frågade jag Mike och May som översatte till hon från hotellet.

En av aktiviteterna vi schemalagt för deltagarna och som hotellet sålt till oss är tubing, en form av pulkaåkning i stora traktordäck. Det kommer bli en grymt rolig aktivitet för barnen som inte är vana vid snö.

”Ni kan leka med tuberna här” svarar hon från hotellet.

Vi kollar på varandra. ”Men här är det ju platt. Var är backen?” frågar vi.

”Det finns ingen backe” svarar hon på ett sätt som får det att låta som att det är helt självklart.

”Men du har ju visat bilder på aktiviteten när ni åker i en backe. Var är den?”

”Det är från förra året. I år har vi ingen backe. Ni får leka med tuberna här där det är platt”

WTF!!

Nu stod vi dagen innan alla deltagarna ska anlända utan en backe så vi kan varken använda tuberna eller stjärtlapparna.

Morgon efter går vi ut med tuberna för att hitta en backup plan. Vi ber receptionen att fylla tuberna och får till svar att vi ska göra det själva och en beskrivning till var vi kan göra det.

När vi håller på att fylla däcken inser vi att de läcker. Inte ett litet hål som vi kan laga snabbt utan de är helt utslitna och stora områden är nästan helt bortskavda. Inget av de 4 däcken vi fått går att fylla upp.

Bra start. Gästerna kommer om 4 timmar.

Så hur gick det

Bra såklart. Vi hade ju inget annat val än att prestera och göra våra gäster nöjda. Vi anordnade ett tubing race inspirerat från Mario Cart där föräldrarna drog tuberna i en bana på en parkeringsplats och barnet satt i tuben och plockade upp prylar längs vägen för att samla poäng.

Och vi fick KTV-rummet. Efter långa förhandlingar och det faktum att det nästan inte var några andra gäster här så fick vi använda det.

Det är otroligt givande och intressant att jobba i en helt annan kultur. Det hade underlättat något enormt om vi kunnat kinesiska och kunnat prata med hotellpersonalen, alla våra kollegor och deltagare men vi löser det. Det viktiga översätts, resten är kroppsspråk.

Kulturskillnaderna är däremot svåra att överkomma. Som med tuberna. I Sverige är det ju underförstått att om man hyr utrustning ska den vara hel och finnas ett ställe där man kan använda utrustningen. Det är uppenbarligen inte helt självklart här.

Vad har du för erfarenheter av kulturkrockar?

Comments