Det är värt klättringen när du når toppen – Monster Village, bergspass och en ny bekantskap

Lifestyle by

För någon vecka sedan skriv The Bike Ramble något i stil med ”Låt oss klargöra det här en sista gång. Att cykla upp för ett berg är värt det när man når toppen och ser utsikten” och postade en fantastisk bild av henne på toppen av ett berg någonstans i Sydamerika.

Vi ville inte vara sämre och bestämde oss för att göra en klättring upp till ett bergspass där det ska finnas fantastiska teodlingar.

Upp upp upp

Vi börjar i dalen och efter bara 20 minuter börjar klättringen. Det går stadigt uppför och jag ligger på treans växel. Det är komfortabelt och går bra. Efter en hårnålskurva blir det brantare och 100 meter senare har jag knappt styrfart när jag ligger på ettans växel.

Jag pushar vidare. Det blir så brant i nästa kurva att jag måste cykla rakt över båda körfälten till yttersidan av svängen för att lite senare i slutet av kurvan cykla tillbaka igen.

Är det såhär det ska vara i ytterligare 1500 höjdmeter?

Vid lunch planar det ut och jag kan växla på till tvåan igen.

Med ny energi börjar vi cykla men efter bara 10 minuter kommer regnet och vi slänger oss in på någon restaurang och väntar ut det. Nu har dimman dragit in på riktigt. Sikten går från en vanlig mulen dag till extremt dålig så det blir näst intill trafikfarligt.

Flera regnskurar senare och 2 timmar i tjockdimma når vi Monster Village. Ingen aning om vad det är för något men vi vet att det är en turistattraktion och finns hotell där och vi tänker inte tälta i ösregnet.

Monster Village

Hur skapar man en turistattraktion? Du gör något udda i enorm skala. I det här fallet bygga ett hotell, en gågata med restauranger och shoppar och lite längre bort en stugby. Designa allt som monster, från balkongen som ser ut som munnar, tori-gater med jätteögon hängande, staketen är skelett, topspaketen har ett monster som råkar stoppa in topsen för långt och peta ut sitt öga. Det bara fortsätter.

Ta det här och placera det i ett vackert naturområde med gångstigar, hängbroar, plattformar högt upp i träden och  så du kan marknadsföra det som ett hälsoretreat för den rena luften. Det är en succé. Det är så absurt.

Sista klättringen

Vi vaknar på morgonen och går till frukostbuffén. Den har allt man vill ha. Sötpotatis, sesamfyllda ångade bullar, tofu, sallad, rostade jordnötter, frukt, bröd med tarofyllning och jordnötsmör!! Vi är i himmelsriket. Det fanns någon tråkig toast med sylt i nåt hörn också. Vi tills vi fick ont i magen. Vi  köpte var sin kalla nudlar med tahinisås till lunch som back up fast just då kändes det som att jag aldrig mer skulle behöva äta igen och hoppade sedan upp på cyklarna.

Bara 400 höjdmeter klättring den här dagen.

Vi nådde toppen och vi såg teplantagen. Eller rättare sagt första raden av tebuskar. Dimman var lika tjock om inte tjockare än igår. Vi såg ingenting.

2 dagars klättring, 1500 höjdmeter och vi hade lika gärna kunna vara nere i en dal. Eller vilket berg som helst.

Men det är värt att klättra. Inte pga av utsikten utan pågrund av klättringen. Att jobba hårt för något och lyckas. Att uppnå sitt mål. Att sitta på passet, titta ut i tjockdimman, skratta över ironin och känna sig helt nöjd med livet.

Att bo hos en främling

En lång klättring. 2 timmar nerför. Vilken skillnad. När vi var nere i dalen kom en cyklist ikapp oss och började prata. Första tanken i mitt huvud när han frågade vart vi skulle bo var om vi kunde bo hos honom, men det kändes lite mycket att fråga det efter 20 sekunders bekantskap.

Han kunde visa oss till ett hotell men det var fullt. Inga problem, vi ville ändå tälta. Han tog oss till ett tempel och frågade om vi fick campa där. Tyvärr gick inte det.

Han tog oss till ett annat tempel och frågade åt oss. De var inte helt säkra på om det var en bra idé. Vi stod och lyssnade, eller tittade mest, vi förstod inget av vad de sa. Efter 5 minuter berättade vår cyklistvän att personen var hans buddistiska mentor och att vi fick bo hemma hos honom. Förvånade och tacksamma knallade vi rakt över vägen till vår nya värds hus.

Han bodde med sin fru och de kunde inte ett enda ord engelska. Vår vän visade oss rummet vi skulle få bo i och förklarade för vår host att vi var veganer. Inga problem, de är ju buddister så de förstod.

När vår vän gick blev det ganska stelt. Vi satt i vardagsrummet med var sin kopp te. Ingen kunde säga något. ”Tea?” frågade mannen och vi nickade. Efter 5 minuter kom han med en kopp kaffe. Jag som hatar kaffe. Le och drick sa jag till mig själv, tog emot koppen och började.

Vi tog fram våra telefoner och började med ena telefonen visa bilder och med den andra översätta ord och meningar för att berätta hur vi rest i Taiwan.

Vår vän kom tillbaka efter 1 timme med sin dotter och hennes vän. Båda studsade av exaltering när de såg oss och berättade fnissande att vi var de första västerlänningarna de pratat med. Vilken ära för oss att kunna göra de här två tonårstjejerna så glada genom att bara prata.

Vi gjorde det enda rätta. Vi frågade tjejerna om de vill gå ut och äta frukost med oss dagen därpå. Vilken glädje. 

När de kom och mötte oss på morgonen var en tredje vän med och de tog oss till ett ställe ett kvarter bort. De hade skaffat presenter till oss. En hel påse med olika Taiwanesiska snacks. Efter några obligatorisk selfies och bytte av Facebookkontakter fortsatte vi att cykla.

Vi kommer aldrig träffas igen. Kanske bara prata några få gånger på Facebook. Men vi har gjort tre tjejer glada och exalterade över att fortsätta plugga engelska. Efter flera års hårt plugg fick de för första gången användning av sin engelskakunskap. Det är inte svårare än så att göra någon glad. 

Comments