När vi köpte vigselringar i Kirgizistan

Lifestyle by

Vi firar ett år som gifta idag! Eller det var igår faktiskt. Eller vi firade faktiskt inte. Inte för att vi inte trivs tillsammans. Vi hade glömt bort det. Båda två.

Sån tur är finns Facebook och vi fick en påminnelse där det stod ”det här hände för ett år sedan” och den här bilden var där.Det är när vi är påväg in för att gifta oss.

Det blev lite av en överraskning för familjen.

Tiden går så snabbt. Tanken var att vi skulle köpa ringar strax efter men saker kom i vägen. Eller vi var inte tillräckligt beslutsamma kanske är mer korrekt att säga.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft en ring. Det gör att varje ring jag testar ser konstig ut och är obekväm. Det överväldigande utbudet avskräcker mig. Det finns en handfull vanliga material, de flesta ser likadana ut, och man kan få ringen i alla tänkbara former och utseenden. Och sedan kostar de en hel del och jag är inte riktigt beredd att lägga ut så mycket pengar på en ring.

Det här har gjort att det dragit ut på tiden mer än vi först tänkt, närmare 10 månader och en resa som tog oss till Kirgizistan.

Vi har gjort halvtappra försök att hitta ringar under vår road trip i t.ex. Turkiet och Georgien. Tyvärr är ringar ofta lite väl mycket bling och guld, vi vill ha simpla i silver.

Silverområdet i Karakol

Vi hade precis kommit tillbaka från vår vandring i Altyn Arascha där vi hade snöat in i en stuga. Vi gick runt i Karakol, en stad i östra Kirgizistan, för att hitta frukt och grönsaker. Vi gick då förbi ett område som fångade vår uppmärksamhet.

Silverområdet i Karakol var en gata full av små butiker som sålde smycken i silver och guld. Vi gick fram till den första butiken och kollade på ringarna i skyltfönstret. De hade faktiskt simpla silverringar. Perfekt!

Som erfarna resenärer bestämde vi oss för att kolla priserna och utbudet i flera butiker. Två stånd senare kom en man fram till oss som kunde engelska. Han jobbade med att köpa och sälja guld och silver men inte smycken men han kunde ändå översätta och hjälpa oss.

I Sverige har du typ 20 val bland simpla silverringar (när jag säger silverringar syftar jag på färgen, inte nödvändigtvis materialet). De ska vara olika rundade, olika skarpa kanter, olika höga, olika tjocka och så vidare. Här fanns det 1 sort att välja. Precis så många som vi behöver! Vilken tur vi har!

Efter några minuter hade vi hittat vår storlek och köpte ringarna. 150 kr betalade vi för båda ringarna. Det känns överkomligt för två ringar.

Gravering av ringarna

Självklart ville vi ha ringarna graverade så mannen tog oss några stånd längre bort till en kvinna som graverade ringar. Vi skrev på ett papper vad vi ville att det skulle stå och betalade 3 kr per bokstav.

Vi ville bara ha en text, vi har inget datum i ringarna. Datumet betyder ju egentligen ingenting och om jag ska vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg vilket datum vi faktiskt gifte oss men det var någon gång i början av januari (inte ens det kom någon av oss ihåg när Facebook påminde oss).

Kvinnan frågade om vi vill ha varandras namn i ringarna men det är ju inte direkt nödvändigt. Vi vet ju vad vi heter och kommer inte glömma av det

Så vi nöjde oss med en text.

Efter en timme kom vi tillbaka och hämtade ringarna. Vad spända vi var att få se resultatet.

Det var inte riktigt som vi tänkt oss.

I Sverige graveras ringar av en maskin, här var det kvinnan som graverat ringen. Med någon form av rits har hon handskrivit texten på insidan ringarna. Det måste varit svårt att komma åt, ibland hade hon slintit och bokstäverna blev lite tjockare.

Det ser lite ut som att min syster Lisa tagit med ringarna till träslöjden i mellanstadiet och för att vara snäll graverat de. De är minst sagt unika. Här är det inga massproducerade ringar som gäller.

Hela texten fick plats i min ring men i Fridas ring som är lite mindre hade hon fått problem och utrymmet hade tagit slut. Sista bokstaven är graverad på samma ställe som silverstämpeln så den syns inte så bra. Men vi vet vad som står.

Calleth you, Cometh I

Inte gjord för ringar

Fortfarande efter 2 veckor med ringen har jag insett att mina fingrar inte är gjorda för ringar. När mina händer är kalla går ringen perfekt över knogen som den ska. Däremot är fingret för smalt så när jag rör handen så ramlar ringen fram och tillbaka.

Däremot när handen är varm så sitter ringen perfekt på fingret som den ska. Däremot får jag inte av mig ringen själv utan behöver hjälp. Så jag vågar inte ha mindre ring för då kommer jag inte kunna få av den när handen är varm.

Hur ofta behöver man ta av ringen?

Inte speciellt ofta men tänk om jag stukar fingret när jag dyker. Då är det helkört för jag får inte av ringen och fingret börjar svullna.

Så det där som de gör i filmerna när de smidigt smyger av sig ringen bakom ryggen när de står i baren händer inte för mig.

Vi får se om jag någonsin vänjer mig med ringen. Jag har funderat på att skaffa en sån där ring som småtjejer har som man kan klämma ihop och ändra storlek på. Finns det sånna som är okej att använda som vigselringar?

Comments