Nu drar vi till Kanada

Lifestyle by

När vi landar på flygplatsen i Vancouver spöregnar det utanför de stora fönsterna. Klockan är strax innan 19 på kvällen kanadensisk tid. I Sverige är den 4 på morgonen dagen efter. När vi lyfte ifrån London var klockan halv 6 på kvällen. Sen flög vi i 9 timmar och landade halv 7 samma kväll! Sjuk underligt att åka mot tiden. Vi har ju gjort det många gånger förut när vi åkt hem ifrån Asien men den här gången känns det mer. Kanske för att vi inte är på väg hem utan bort.

Nu till det stora testet – kommer de att släppa in oss i landet? Har ju aldrig blivit nekade någon annanstans så chansen är ju väldigt liten men jag blir alltid lite nervig innan i alla fall. Efter att ha checkat in oss själva via en automat där vi fick scanna våra pass och svara på några frågor på en touchskärm blir vi visade till en speciell kö dit jag klurar ut att det är de som inte bara är där på semester får gå till. Så förutom vi som är här på ett working holiday får även utbytesstudenter gå igenom samma process.

Vi blir framvinkade till luckan och tullmannen som tar emot oss kollar ner på oss ifrån sin höga stol och undrar: "Vad ska ni göra här i Kanada?". När vi snällt svarat att vi ska hit och jobba och resa så stämplar han våra pass.

Efter att vi hämtat våra väskor från bagagebandet går vi till kontoret där de ska godkänna vårt visum. Det är en lång kö, säkert 30 pers före oss, och bara en tjänsteman. Vi kollar på varandra, det här kommer ta en stund. Som tur är finns det stolar, bara att gilla läget. Fem minuter senare kommer det en till tjänsteman, kön krymper lite snabbare nu.

Det blir vår tur och vi lämnar fram våra pass, en utskriven kopia på vårt visum och incheckningslappen som vi fått från automaten när vi skannade in oss själva tidigare. Sen får vi sätta oss ner och vänta igen. Killen bredvid oss är också skidinstruktör, han har sina gröna pjäxor fastspända på varsin sida av hans ryggsäck som han har som handbagage. Vi läste att man inte fick ha pjäxorna på sig under flyget men i handbagaget gick det tydligen bra. Kvinnan ropar upp oss igen och vi får våra pass och ett utskrivet jobbtillstånd. Då var det klart! Vi blev insläppta, skönt det!!

Världens mesta otympliga packning

Jag står och kollar på vår hög av väskor på bagagevagnen och funderar på hur vi smidigast får allt med oss. Vi har tre stora väskor varav en är en 55l ryggsäck, en 2 meter lång helt proppad skidväska och en bandytrunk på 90l som väger 26 kg. Plus två små ryggsäckar och vår systemkamera. Första utmaningen blir att få med sig allt genom spärren till tåget in till stan. Det går galant, men inte tack vare min skicklighet utan för att spärrarna var automatiska och inte stängde förrän det var fritt emellan.

Så här mycket packning har vi aldrig haft tidigare. (Bortsett från till Norge och Schweiz men då hade vi också egen bil med oss) Och jag vette tusan om jag någonsin kommer att ha det igen. Vilket mäck!! Vi byter från tåget till en buss inne i stan för att ta oss ut till vår vän Petrus från Arvika som gör en termin som utbytesstudent på ett universitet här i stan. Det finns ingen plats för bagage på bussen så får lägga skidväskan i gången och det andra vid utgången och alla andra passagerare kryssar snällt runt våra saker när de ska av.

Det är 10 min att gå till Petrus ställe från busshållplatsen. När vi gått i 2 minuter ömmar min fingrar och jag måste ställa ner väskan och vila händerna.

"Det är ju en bit" säger Jacob lite halvt uppgivet. Han har också ont axeln av att bära skidväskan. Det blir så snedbelastat. Som tur är har det slutat regna men det är kallt och ruggigt fortfarande.

"Är det Frida?" Jag hör Petrus muntra stämma ljuda ifrån balkongen ovanför våra huvuden. Äntligen framme!

Bilderna i inlägget kommer från Pixabay.

Comments