Tempelcamping i Taiwan

Lifestyle by

Regnet smattrar med ett öronbedövande dån när det faller tungt på plåttaket några meter ovanför oss. Vi sitter och jobbar i ett tempel i en okänd liten by i mitten av Taiwan. Vårt tält står uppställt precis bredvid oss och vi har precis slurpat i oss en stor kastrull med nudlar som vi fått av vaktmästaren i templet. Hur hamnade vi här?

En sak är säkert, cykelsemester är kasst när det regnar. Och regnar det gör det, brutalt mycket. Jacob och jag har tagit skydd under taket på en bensinmack. Vi står och stirrar ut i regnet som bara vräker ner. Vi är en och en halv mil i från vår tänkta slutdestination för dagen. En och en halvmil som just nu känns oändligt långt.

Efter att ha stått där och kurat i en halvtimme lättar regnet till dugg och vi tar sats och cyklar allt vad vi orkar in till byn som ligger bara runt hörnet från macken, mindre än en kilometer bort. På de få minuterna hinner molnen ta ny fart och det är bara med en sekund till godo som vi slänger oss in under ett tak till en byggnad precis vid vägen. Sen vräker det ner igen. Molnen är tungt blyertsgrå och vi ser inte topparna på bergen som kantar dalgången där vägen går. En vit dimma driver runt och bäddar in allt som en flytande sockervadd.

"Nu drar vi, det regnar knappt längre." Säger jag till Jacob efter ytterligare en kvarts ösregn. Jag hinner inte mer än att packa ner iPaden som vi underhållit oss med genom att spela Carcassone (ett brädspel) på medan vi försökte vänta ut regnet. Sen öser det ner igen.

"Rätt bra att vi inte hann iväg, vi hade blivit dyblöta" konstaterar jag och packar upp iPaden igen. Så här håller det på i ytterligare en halvtimme och precis när vi börjat fundera på om det någonsin kommer att sluta så klarnar det faktiskt upp och regnet avtar helt. Vi tar chansen och slänger oss på cyklarna och trampar i väg. Vi har ett hotell i sikte som enligt google maps skulle ligga bara en kilometer bort. Det gör det också men det är jättestängt, ser inte ut som någon varit där på flera månader. Vi kollar snabbt runt oss och molnen ser fortfarande en aning lättare ut så vi trampar på. Nästa samhälle skulle ligga 5 km bort, där skulle det också finnas ett hotell, som förhoppningsvis är öppet.

Vi klarar oss hela vägen fram utan att bli blöta, i alla fall inte uppifrån. Vägbanan är full av vattenpölar och våra stänkskärmar lämnar en hel del att önska om man säger så.

"Det ligger ett tempel till vänster och hotellet ligger till höger, vi cyklar upp till templet först, de kanske har nånstans där vi kan campa" säger Jacob när vi står på bron som leder in i byn. Sagt och gjort, vi trampar upp för en brant backe som leder oss till templet. Det är förvånansvärt stort för att tillhöra en sånt litet samhället. Stora stenpelare håller upp det tunga taket av typisk kinesisk arkitektur. Trappan vaktas av två stora lejon med röda band knutna runt deras halsar.

Inne i templet hittar vi en tanig medelåldersman som verkade jobba där. Han pratar ingen engelska alls. Vi förklarar med kroppsspråk att vi letar efter nånstans att sova och att vi har ett tält. Först skakar han bara på huvudet med en ursäktande blick. Men sen springer han i väg längre in i templet och vi hör hur han pratar med någon annan. När han kommer tillbaka har han ett leende på läpparna och skyndar snabbt ut och runt hörnet på templen och gestikulerar vilt att vi ska följa efter. Han pekar på motorcykelparkeringen som är under tak. Där kan vi tälta visar han. Han visar också att det till och med finns en dusch på templets offentliga toalett. Sen springer han i väg igen.

Vi hämtar våra cyklar och kör runt dem till motorcykelparkeringen och börjar lasta av våra saker. Då dyker den smala mannen plötsligt upp som gubben ur lådan ur med en sopkvast och skyffel i högsta högg och börjar sopa rent betonggolvet på parkeringen. Sen försvinner han lika plötsligt igen. Vi sätter upp tältet och Jacob går i väg för att duscha och då dyker mannen upp igen, den här gången med en stor kastrull nudelsoppa som såklart är vegansk eftersom det är ett buddhistiskt tempel. Det doftar ljuvligt! Han ställer ner soppan, två engångsskålar och ätpinnar på en avsats vid vårt tält och jag hinner knappt tacka innan han sprungit in i templet igen.

Han fortsätter att plötsligt dyka upp och försvinna. Han kommer med två stora vatten flaskor, koppar, servetter, grillad fryst sötpotatis (låter asskumt jag vet med det var faktiskt riktigt gott) och en dricka som smaka en blandning mellan cocacola, jenka tuggumi och hostmedicin. Vi känner oss överväldigade över denna otroliga gästfrihet och vänlighet! Vi tackar om och om igen för allt de servar oss med.

Vi har avslutat vår middag och sitter och spelar carcassone igen, vi vill avsluta spelomgången vi startade i väntan på att regnet skulle sluta. En liten blå pick up kör upp och stannar bredvid vår tält och en lite rundlagd gubbe med grått hår hoppar ur. Han säger något på kinesiska och vi förstår med hjälp av hans gester att han pratar om mat. Han undrar nog om vi ätit middag. Vi pekar på den tomma kastrullen och nickar leende. Jacob känner igen honom, han hade varit där tidigare under kvällen och såg när vi satte upp tältet. Gubben skyndar tillbaka till bilen och hämtar en påse med en stor limpa bröd i och räcker över den till oss. Sen hoppar han in i bilen och kör i väg. Vi står där lite lätt förvånade med brödet i famnen och kollar efter honom när han kör i väg. Alltså vilka fantastiskt fina människor det bor i det här landet!!!

Comments